Jag är här bland molnen, så ni kan inte nå mig

Tro mig, jag har en gång hatat varenda del av det jag bär på, varenda millimiter hud och varenda sketen liten skavank på min kropp. Idag är jag, de allra flesta dagar, relativt nöjd med det som mina föräldrar skapat. Trots att jag vet om att kilona ökat och att träningen ligger på en nivå långt ifrån vad jag varit van vid de senaste månaderna, så är jag på något vis nöjdare än någonsin. Jag granskar inte längre mina "kärlekshandtag" med samma kritiska öga, jag försöker istället kolla på mig själv i spegeln och tänka klyschan "Du är fin som du är!" och nog fan hjälper det. Jag blir inte äcklad av det jag ser, jag kan till och med vara stolt över det vissa dagar. Som nybliven singel har jag dock saknat bekräftelsen från någon, någon som faktiskt sett alla mina brister och fortfarande kallade mig vacker. Som människa kan jag inte rå för att jag har vissa behov av närhet och just det...bekräftelse. Vet att jag är stark och att jag klarar mig galant utan en pojkvän, vill inte ens ha en för tillfället, men jag kan endå inte låta bli att sakna det en aning. Antar att det är en vanesak, att man vänjer sig vid att vara ensam. Samtidigt finns det någon där, en ganska så lång bit härifrån, i en annan del av vårat avlånga land,  någon som får mig att le. Det räcker för mig just nu, de lilla är tillräckligt för att göra mig hel. 
 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback