Brukar ni också känna att ni vill hata en människa, att ni vill känna så mycket agg att ni aldrig mer kan tänka en possitiv tanke om denna levande varelse, men utan att klara av det? Att veta att denna person aldrig givit speciellt mycket positivitet i ditt liv, men fortfarande tro, hur ont det än gjorde, att denna människa en dag ska inse det fina i den individ som vi anser oss vara. Hur kan vi vara så fruktansvärt jävla dumma och så fruktansvärt jävla naiva? Visst, de finns människor som ändrar sig med tiden, men det är som sagt svårt att lära en gammal hund att sitta. 

Det är på hösten vi blir ledsna, deprimerade, trötta och ganska så otaggade på livet. Mörkret tar över oss och vi ser inte ens en liten glimt av de blå bakom det grå. Under denna årstid känner vi oss mer ensamma än någonsin och behovet av närhet och kärlek blir så skevt mycket större. Det enda man någonsin känner för är att mysa, kramas, äta, kolla film och äta lite till. Detta leder till att man blir blekare, fetare och tappar självförtroende men blir kär i varannan grabb man ser. Jag vet inte, men jag tror att känslorna inuti gångras med tusen och blir så förstorade att man kan älska ett enda litet leende, en enda liten fin gest. Eller så är de bara det att man blir så deprimerad att man ser varenda liten positivitet som ett gigantiskt jävla kungarike. Jag skulle älska att leva i ett kungarike, men jag vill leva där med ett evigt leende på läpparna och med känslor som går att lita på. Fan vad jag har en hatkärlek till denna årstid... sluta dra ner mig, kyss mig bara.