Det är på hösten vi blir ledsna, deprimerade, trötta och ganska så otaggade på livet. Mörkret tar över oss och vi ser inte ens en liten glimt av de blå bakom det grå. Under denna årstid känner vi oss mer ensamma än någonsin och behovet av närhet och kärlek blir så skevt mycket större. Det enda man någonsin känner för är att mysa, kramas, äta, kolla film och äta lite till. Detta leder till att man blir blekare, fetare och tappar självförtroende men blir kär i varannan grabb man ser. Jag vet inte, men jag tror att känslorna inuti gångras med tusen och blir så förstorade att man kan älska ett enda litet leende, en enda liten fin gest. Eller så är de bara det att man blir så deprimerad att man ser varenda liten positivitet som ett gigantiskt jävla kungarike. Jag skulle älska att leva i ett kungarike, men jag vill leva där med ett evigt leende på läpparna och med känslor som går att lita på. Fan vad jag har en hatkärlek till denna årstid... sluta dra ner mig, kyss mig bara.