Ensam utan rätt

Känner mig ensam, tänker efter. "Varför? De älskar dig allihop men du känner dig ensam ändå." Sorgen tar tag i mig trots att de inte finns en enda liten anledning. Jag brukar skylla på hormonerna, det funkar alltid. Men allt som oftast handlar det om framtiden. Rädslan om att aldrig bli något, stanna kvar i samma bubbla för alltid. Därför känner jag mig ensam. Det finns ingen annan än jag själv som kan bestämma, men det finns ju så många som tycker. Arg blir jag också. När jag läser böcker om människor som skapar verklighet av sina drömmar. Varför har jag inga drömmar eller visioner? Det gör mig arg, förvirrad, orolig för framtiden och jag känner mig sådär eländig. Vill inte sitta där om 30 år och vara arg över att jag aldrig tog den där jävla chansen som jag inte ens visste att jag ville ha. Önskar att jag aldrig mer behövde känna mig så..jävla..ensam. 
 
 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback