Sitter i min rosa plyschdress framför datorn...har gjort det sedan klockan 11 ungefär. Skrivit CV, personliga brev osv. Dags att ta tag i livet, söka lite jobb och fundera vad fan det ska bli av en liten tös som mig till hösten, vintern, våren och ja resten av livet. En sak är säker, inte fasen är det lätt att skriva om sig själv. Varför har vi människor, (eller kanske snarare svenskar) så svårt med att skryta om våra goda egenskaper? Ta mig till exempel, jag vet att jag inte är oduglig, att jag kan lite av varje och att jag faktiskt inte har allt för svårt för att prata med främmande människor. Ändå skrämmer det mig en aning att behöva skriva upp detta, ännu mer obekväm känner man väl sig om man får frågan muntligt. Vad är din bästa egenskap? "Eeeehm jo, oj vad svårt detta är. Jag är väl snäll antar jag. Omtänksam, ja det är jag också. Är bra på att komma i tid, eeeh och jag är väl typ ganska bra på att vara noggrann." Varför svarar vi så? Varför måste vi ALLTID säga så mesiga och intetsägande grejer eller be om ursäkt för att vi nämnt en positiv egenskap hos oss själva? Det är så fruktanvärt tråkigt när jag tänker efter. Vi borde skaffa mer stake, erkänna att vi är bra och ta livet med storm för fan. Jo, ja det växer med mig och ja jag har blivit bättre på att erkänna mina goda sidor. Men jag känner mig fortförande inte helt bekväm med att skryta om saker jag tycker jag är bra på. För tänk om andra känner motsatsen, de kanske tycker jag är världens elakaste och mest osociala människa på denna jord... Sen tänker jag "Skit i vad andra tycker, det spelar ingen roll". Lättare sagt än gjort? Svar ja! Skriva personliga brev är i alla fall en bra början till att lära sig att inte ta upp negativa egenskaper om sig själv. Och en början är alltid en början. Dags att starta ett nytt kapitel, hell yeah! 

Skicka mig på en resa till Italien pronto. Vill tjocka i mig alla olika sorters pasta hela dagarna. Skulle kunna leva på pasta, leva för pasta. Förstår inte hur man kan skippa kolhydrater...kommer aldrig förstå det. Förstår inte hur man kan skippa gosaker i livet över huvud taget. Här har ni en flicka som älskar mat för mycket för att någonsin bli vältränad och "tajt". Önskar att mat snarare gjorde en motsatsen till tjock. Men vafan de ska väl finnas något att ta av om vi får svältperiod i Sverige. 

Det finns så mycket idioter här i världen. Ett exempel är ni som leker söndagsseglare på vägen ena sekunden, man får köra om, andra sekunden ligger ni och trycker i arslet, kör om själva och bromsar in framför en.... Ursäkta men vafan vill ni? Det får mig att koka av ilska, ni borde inte få äga ett körkort. Sen finns det ni som tror att allting är möjligt, ni som tror att ni kan rädda alla från en dålig dag eller kan lösa allas problem. Det är fucking omöjligt att lösa allas jävla problem. Låt människor få ha sina problem i fred (åtminstone mig, om jag inte ber om annat), ni behöver inte leka mirakelmänniskor. När någon jag knappt känner kommer fram till mig och försöker leka någon sorts psykolog...låt bara bli. 

Dagen till ära har jag hårband och allt, det första som faktiskt sitter kvar på huvudet mitt. Nu ska jag dra iväg på ett informationsmöte och lite kroppsmätningar. Ska bli spännande faktiskt! Snart står Felli och tutar på mig så det är väl bäst jag kilar iväg. Hejjs! 

 

För bara ett år sedan hade jag gett upp vid minsta lilla tecken på smärta, eller stannat halvvägs för att jag börjat känna en lite för ansträngande känsla. Har alltid intalar mig själv att det är där kroppen brister, idag vet jag att i stort sätt allt av de där sitter i huvudet. Det handlar om att lära sig hantera och älska smärtan, förstå att det är när det gör ont som det gör nytta. Detta gäller inte bara träningen utan alla utmaningar i livet. Jag är för tillfället så orädd att jag inte känner igen mig själv. Håller jag på att bli en självgod idiot eller har jag bara byggt upp en självkänsla och ett självförtroende som fått mig att förstå att jag fan är ganska bra ändå? Antar att det gäller att ta vara på känslan. Det är när livet är på toppen av bergochdalbanan som man bara sitter och väntar på att vagnen ska rulla över kanten. 

De verkar inte förstå att jag inte bryr mig om VAD de gör, utan om varför i helvete de ljuger om saken. Det är lögnen jag tycker illa om inte själva agerandet. Jag anser att alla är fria att göra precis som de vill så länge det inte finns ett gemensamt löfte om annat, men man sitter inte och kastar lögner rakt i ansiktet på mig, det tål jag inte. Förstå att sanningen inte sårar mig, den kan jag ta. Däremot är en lögn bland det vidrigaste jag vet.

Ville bara säga det, hörs.

Att vakna upp och se en grå himmel har aldrig känts skönare. Det har äntligen funnits lite luft att andas och man har kunnat vistats utomhus utan att känna sig klibbig vid minsta rörelse. Dagen har spenderats i Gävle där Felicia mötte upp mig för en vända på stan, och när den kvinnan och jag går loss i shoppingträsket finns det minsann ingen stoppknapp. Fick med mig en del fynd hem och jag njuter sällan så mycket som när jag får spendera ett flertal timmar spatserande i affärer med trevligt sällskap. 

Såg en pojke med solblekt hår, barfota-fötter och sommarbruna ben springa förbi mig på gatan. Han såg så oerhört lycklig ut, han strålade! Där och då önskade jag att jag var i hans ålder, kunde springa efter honom, sparka lite boll, cykla runt och skaffa knän fulla med skrapsår. Livet var så lätt, livet var fullt med möjligheter, inte av framtidsfrågor. Vill inte tänka på framtiden mer, vill leva i nuet, tänka på idag och möjligvis på imorgon. Vill inte sakna och vill inte längta, vill bara vara. Lär mig hur man gör någon, snälla!