För bara ett år sedan hade jag gett upp vid minsta lilla tecken på smärta, eller stannat halvvägs för att jag börjat känna en lite för ansträngande känsla. Har alltid intalar mig själv att det är där kroppen brister, idag vet jag att i stort sätt allt av de där sitter i huvudet. Det handlar om att lära sig hantera och älska smärtan, förstå att det är när det gör ont som det gör nytta. Detta gäller inte bara träningen utan alla utmaningar i livet. Jag är för tillfället så orädd att jag inte känner igen mig själv. Håller jag på att bli en självgod idiot eller har jag bara byggt upp en självkänsla och ett självförtroende som fått mig att förstå att jag fan är ganska bra ändå? Antar att det gäller att ta vara på känslan. Det är när livet är på toppen av bergochdalbanan som man bara sitter och väntar på att vagnen ska rulla över kanten.