Det pirrar, känslorna flödar och tårarna rinner samtidigt som jag ler. Jag vet att det är tabu att i dagens samhälle tala om att man är lycklig, man ska ju inte skryta, men jag kan inte låta bli. Fjärilarna i magen har vaknat till liv. Femton år och nykär, det är så det känns. Han ser på mig med helt andra ögon, han ser mig som det absolut vackraste som existerar på denna jord. Ingen har förut ens kallat mig vacker. För fyra år sedan, min första dag på gymnasiet, möttes våra blickar för första gången. Tänk om jag då visste vad jag vet idag, att den mannen skulle få mig att bli så upp i taket förälskad att jag helst skulle spendera tjugofyra timmar om dygnet i hans famn med huvudet tryggt lutande mot hans bröst. Han inger ett sådant betryggande lugn, finns alltid där och bryr sig trots att det bara är en töntig tjejgrej som oroar mig. Aldrig träffat en människa med ett så gott hjärta och ett så enormt tålamod som denna gosse har, han har väntat i alla dessa fyra år, väntat utan att jag vetat ett endaste dugg. Så, nu säger jag det. JAG ÄR SÅ JÄVLA LYCKLIG! Lyckligare och mer bekymmerslös än någonsin. Vet att de kan dala lika snabbt som det nått toppen så nu njuter jag av varje sekund, jag njuter till och med av att sakna honom, av att jag gråter varje gång vi säger hejdå. njuter av att livet givit mig denna underbara människa. Säger tack och hoppas att de känslor som jag just nu har i kroppen varar så länge det bara är möjligt. Låt mig förbli lycklig och låt mig glömma framtiden för en stund. För nog fan finns där djävulskap och elakheter bakom hörnet, det är jag övertygad om. Men livet är för kort för att nojja över vad som komma skall. 

Jag duger som jag är, han tycker till och med om mina brister, han vill inte ändra på något. Att jag är jag är alltså tillräckligt. Behöver inte tigga om uppmärksamhet och behöver inte jaga efter något jag är för bra för ändå. Har förstått det nu, att jag är bra som jag är, att det inte är mig det har varit fel på, utan dem. Man ska vara kräsen och man ska kräva men man ska aldrig glömma att ge personer en chans.

Det finns mängder av saker jag hatar, det gör det. Men det finns ingenting, absolut ingenting jag hatar så mycket som den där jävla sjukdomen. Den som drabbar så många, som tagit så många människors liv. Jag skulle göra allt för att förinta, förstöra och förgöra det där som vi kallar cancer. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på hur det var att se de stoltaste jag har, min egen mor, genomlida den där äckliga sjukdomen. Kan inte ens tänka mig hur det var att med tre små barn få diagnosen och inte veta om hon skulle få finnas där för oss när vi blev större och växte upp. När jag satt där på sängen hemma efter en dag med både skolresa och fotbollsträning i bagaget kom ni med beskedet från helvetet, den var tillbaka, cancern hade hittat någon jävla väg tillbaka. Jag minns hur jag grät, hur jag inte kunde förstå att det var sant. Det skapade ett hål i mig, ett tomrum jag aldrig tidigare känt. Rädslan för döden... Jag vet inte vad jag hade gjort idag om sjukdomen tagit min mamma ifrån mig och jag vill aldrig förstå hur ont det gör för er som inte varit lika lyckligt lottade som vi. För min mamma är mitt allt, min frihet, mitt hjärta.

 

FUCK CANCER, fuck cancer, och fortsätt forska för det gör ni bra! 

Spenderat eftermiddagen i Uppsala med mami för shopping och thaimat. Kändes nästan konstigt att sminka sig och klä sig i andra kläder än träningskläder eller mjukisar.. Sad but true. 

Jag skulle kunna fylla kapitel, ja en hel bok med meningar om hur människor förändrat mitt liv. Hur de kommit in med storm, givit mig allt och sen bara försvunnit eller om hur de står där dag ut och dag in och är med mig igenom allt. Antar att det finns en mening med alla möten, de måste alla ha lärt mig någonting om livets alla träsk och himlar. Men varför fastnar vissa människor djupare än andra? Varför kan jag inte sudda ut fast än det är de ända jag vill? Hur bestämmer hjärnan att vissa personer  ska betyda mer än andra och att vi alltid ska påminnas om dennes person och beteenden, trots att allt personen givit i största allmänhet är smärta. Vi tänker ju på stunderna personen fick oss att må bra...dumma jävla hjärna. Och hur fan kan hjärnan välja ut en främmande varelse som sedan ska vara ens bästa vän genom livet, genom allt? Jag har en sådan jävla respekt för hjärnans krafter och människor som kan påverka den tills jag knappt känner igen mig själv längre. 

Jag trodde inte det här var möjligt, jag trodde inte att det kunde gå såhär snabbt IGEN! Hade ju lovat mig själv att inte känna, jag hade ju faktist lovat...inte ens jag kan lita på mig. Men nu blickar jag framåt mot ett nytt år, en ny start, nya förhoppningar, drömmar och mot ett nytt liv. 2015 ska bli mitt år,      och ditt år! Hittills iår har jag hunnit planera resor och födelsedagar, haft ångest över ledigheten som inte existerar och givit mig själv en mörkare nyans på svallet. 2014 var lärorikt, spännande och fyllt av både glädje och tårar men jag vet redan nu att 2015 kommer bli Snäppet värre på alla plan. Dags att leva livet peeps! Inga ursäkter and no regrets 

Kan inte sova så kikar väl in här och delar med mig av lite meningslösa ord och bilder. Livet rullar på, jag jobbar för fullt och tänker som vanligt aldeles för mycket. 

Brukar ni också känna att ni vill hata en människa, att ni vill känna så mycket agg att ni aldrig mer kan tänka en possitiv tanke om denna levande varelse, men utan att klara av det? Att veta att denna person aldrig givit speciellt mycket positivitet i ditt liv, men fortfarande tro, hur ont det än gjorde, att denna människa en dag ska inse det fina i den individ som vi anser oss vara. Hur kan vi vara så fruktansvärt jävla dumma och så fruktansvärt jävla naiva? Visst, de finns människor som ändrar sig med tiden, men det är som sagt svårt att lära en gammal hund att sitta. 

Det är på hösten vi blir ledsna, deprimerade, trötta och ganska så otaggade på livet. Mörkret tar över oss och vi ser inte ens en liten glimt av de blå bakom det grå. Under denna årstid känner vi oss mer ensamma än någonsin och behovet av närhet och kärlek blir så skevt mycket större. Det enda man någonsin känner för är att mysa, kramas, äta, kolla film och äta lite till. Detta leder till att man blir blekare, fetare och tappar självförtroende men blir kär i varannan grabb man ser. Jag vet inte, men jag tror att känslorna inuti gångras med tusen och blir så förstorade att man kan älska ett enda litet leende, en enda liten fin gest. Eller så är de bara det att man blir så deprimerad att man ser varenda liten positivitet som ett gigantiskt jävla kungarike. Jag skulle älska att leva i ett kungarike, men jag vill leva där med ett evigt leende på läpparna och med känslor som går att lita på. Fan vad jag har en hatkärlek till denna årstid... sluta dra ner mig, kyss mig bara. 

Tro mig, jag har en gång hatat varenda del av det jag bär på, varenda millimiter hud och varenda sketen liten skavank på min kropp. Idag är jag, de allra flesta dagar, relativt nöjd med det som mina föräldrar skapat. Trots att jag vet om att kilona ökat och att träningen ligger på en nivå långt ifrån vad jag varit van vid de senaste månaderna, så är jag på något vis nöjdare än någonsin. Jag granskar inte längre mina "kärlekshandtag" med samma kritiska öga, jag försöker istället kolla på mig själv i spegeln och tänka klyschan "Du är fin som du är!" och nog fan hjälper det. Jag blir inte äcklad av det jag ser, jag kan till och med vara stolt över det vissa dagar. Som nybliven singel har jag dock saknat bekräftelsen från någon, någon som faktiskt sett alla mina brister och fortfarande kallade mig vacker. Som människa kan jag inte rå för att jag har vissa behov av närhet och just det...bekräftelse. Vet att jag är stark och att jag klarar mig galant utan en pojkvän, vill inte ens ha en för tillfället, men jag kan endå inte låta bli att sakna det en aning. Antar att det är en vanesak, att man vänjer sig vid att vara ensam. Samtidigt finns det någon där, en ganska så lång bit härifrån, i en annan del av vårat avlånga land,  någon som får mig att le. Det räcker för mig just nu, de lilla är tillräckligt för att göra mig hel. 

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig, har så sjukligt svårt att vara själv. Jag som alltid varit lite av en ensamvarg, älskat att spendera tid med mig själv. I dagsläget håller jag på att krypa ur mitt eget skinn efter typ 10 minuter i mitt eget sällskap. Antar att det är en vane-sak, har haft folk ganksa tätt inpå mig under de två senaste veckorna. När jag vaknade i Lördagsmorse hemma på soffan i ett helt tomt hus funderade jag över vad fan man gör när man inte har någon att prata med, kramas med, skratta med eller dryga med. Faaan så jag saknar att ha de pratglada grabbarna, vi umgicks med i Turkiet, runtomkring mig och för att inte snacka om alla sjukt härliga människor jag träffade i Åre. Det är inte förrän idag som jag insett att jag nog trots allt är en ganska social människa, vill bara träffa nya människor, uppleva nya saker och leva livet. Let's go! 

 

 

 

 

Det verkar som att det ska vara självklart att alla har en "typ", att det ska finnas ett speciellt utseende man attraheras av. Jag känner mest: Hur fan kan man välja? Jag älskar brunt hår, blont hår, svart hår, rött hår. Jag älskar bruna ögon, blå ögon, gröna ögon, grå ögon. Jag älskar skäggigt, jag älskar oskäggigt, jag älskar långt, jag älskar kort, jag älskar tränat och jag älskar mjukt. Förstår ni vad jag menar? Det är rätt kombinationer på rätt personer som skapar en attraktion. Ett leende, ett speciellt tix, ett ärr, en röst eller en dialekt kan få mina knän att mjukna och mina mungipor att sitta uppe vid öronen. Jag säger inte att utseende inte spelar roll, för de gör det. Jag säger bara att jag inte kan svara på frågan: "Vilken är din "typ"", för jag har ingen typ. Mitt enda tydliga krav är att personen gör mig glad, får mig att skratta och har fler positiva sidor än negativa (och det har ju egentligen ingenting att göra med ett utseende). 

 

 

 

 

Sitter i min rosa plyschdress framför datorn...har gjort det sedan klockan 11 ungefär. Skrivit CV, personliga brev osv. Dags att ta tag i livet, söka lite jobb och fundera vad fan det ska bli av en liten tös som mig till hösten, vintern, våren och ja resten av livet. En sak är säker, inte fasen är det lätt att skriva om sig själv. Varför har vi människor, (eller kanske snarare svenskar) så svårt med att skryta om våra goda egenskaper? Ta mig till exempel, jag vet att jag inte är oduglig, att jag kan lite av varje och att jag faktiskt inte har allt för svårt för att prata med främmande människor. Ändå skrämmer det mig en aning att behöva skriva upp detta, ännu mer obekväm känner man väl sig om man får frågan muntligt. Vad är din bästa egenskap? "Eeeehm jo, oj vad svårt detta är. Jag är väl snäll antar jag. Omtänksam, ja det är jag också. Är bra på att komma i tid, eeeh och jag är väl typ ganska bra på att vara noggrann." Varför svarar vi så? Varför måste vi ALLTID säga så mesiga och intetsägande grejer eller be om ursäkt för att vi nämnt en positiv egenskap hos oss själva? Det är så fruktanvärt tråkigt när jag tänker efter. Vi borde skaffa mer stake, erkänna att vi är bra och ta livet med storm för fan. Jo, ja det växer med mig och ja jag har blivit bättre på att erkänna mina goda sidor. Men jag känner mig fortförande inte helt bekväm med att skryta om saker jag tycker jag är bra på. För tänk om andra känner motsatsen, de kanske tycker jag är världens elakaste och mest osociala människa på denna jord... Sen tänker jag "Skit i vad andra tycker, det spelar ingen roll". Lättare sagt än gjort? Svar ja! Skriva personliga brev är i alla fall en bra början till att lära sig att inte ta upp negativa egenskaper om sig själv. Och en början är alltid en början. Dags att starta ett nytt kapitel, hell yeah! 

Det finns så mycket idioter här i världen. Ett exempel är ni som leker söndagsseglare på vägen ena sekunden, man får köra om, andra sekunden ligger ni och trycker i arslet, kör om själva och bromsar in framför en.... Ursäkta men vafan vill ni? Det får mig att koka av ilska, ni borde inte få äga ett körkort. Sen finns det ni som tror att allting är möjligt, ni som tror att ni kan rädda alla från en dålig dag eller kan lösa allas problem. Det är fucking omöjligt att lösa allas jävla problem. Låt människor få ha sina problem i fred (åtminstone mig, om jag inte ber om annat), ni behöver inte leka mirakelmänniskor. När någon jag knappt känner kommer fram till mig och försöker leka någon sorts psykolog...låt bara bli.