Jag duger som jag är, han tycker till och med om mina brister, han vill inte ändra på något. Att jag är jag är alltså tillräckligt. Behöver inte tigga om uppmärksamhet och behöver inte jaga efter något jag är för bra för ändå. Har förstått det nu, att jag är bra som jag är, att det inte är mig det har varit fel på, utan dem. Man ska vara kräsen och man ska kräva men man ska aldrig glömma att ge personer en chans.

Det finns mängder av saker jag hatar, det gör det. Men det finns ingenting, absolut ingenting jag hatar så mycket som den där jävla sjukdomen. Den som drabbar så många, som tagit så många människors liv. Jag skulle göra allt för att förinta, förstöra och förgöra det där som vi kallar cancer. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på hur det var att se de stoltaste jag har, min egen mor, genomlida den där äckliga sjukdomen. Kan inte ens tänka mig hur det var att med tre små barn få diagnosen och inte veta om hon skulle få finnas där för oss när vi blev större och växte upp. När jag satt där på sängen hemma efter en dag med både skolresa och fotbollsträning i bagaget kom ni med beskedet från helvetet, den var tillbaka, cancern hade hittat någon jävla väg tillbaka. Jag minns hur jag grät, hur jag inte kunde förstå att det var sant. Det skapade ett hål i mig, ett tomrum jag aldrig tidigare känt. Rädslan för döden... Jag vet inte vad jag hade gjort idag om sjukdomen tagit min mamma ifrån mig och jag vill aldrig förstå hur ont det gör för er som inte varit lika lyckligt lottade som vi. För min mamma är mitt allt, min frihet, mitt hjärta.

 

FUCK CANCER, fuck cancer, och fortsätt forska för det gör ni bra!