Min storyline för dagen
Verkligen inte okej att vara så aktiv på Snapchat. Min My-story ska inte ligga på över minuten...skärpning! Dags att skaffa ett liv kanske (haha).

Tro mig, jag har en gång hatat varenda del av det jag bär på, varenda millimiter hud och varenda sketen liten skavank på min kropp. Idag är jag, de allra flesta dagar, relativt nöjd med det som mina föräldrar skapat. Trots att jag vet om att kilona ökat och att träningen ligger på en nivå långt ifrån vad jag varit van vid de senaste månaderna, så är jag på något vis nöjdare än någonsin. Jag granskar inte längre mina "kärlekshandtag" med samma kritiska öga, jag försöker istället kolla på mig själv i spegeln och tänka klyschan "Du är fin som du är!" och nog fan hjälper det. Jag blir inte äcklad av det jag ser, jag kan till och med vara stolt över det vissa dagar. Som nybliven singel har jag dock saknat bekräftelsen från någon, någon som faktiskt sett alla mina brister och fortfarande kallade mig vacker. Som människa kan jag inte rå för att jag har vissa behov av närhet och just det...bekräftelse. Vet att jag är stark och att jag klarar mig galant utan en pojkvän, vill inte ens ha en för tillfället, men jag kan endå inte låta bli att sakna det en aning. Antar att det är en vanesak, att man vänjer sig vid att vara ensam. Samtidigt finns det någon där, en ganska så lång bit härifrån, i en annan del av vårat avlånga land,  någon som får mig att le. Det räcker för mig just nu, de lilla är tillräckligt för att göra mig hel. 

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig, har så sjukligt svårt att vara själv. Jag som alltid varit lite av en ensamvarg, älskat att spendera tid med mig själv. I dagsläget håller jag på att krypa ur mitt eget skinn efter typ 10 minuter i mitt eget sällskap. Antar att det är en vane-sak, har haft folk ganksa tätt inpå mig under de två senaste veckorna. När jag vaknade i Lördagsmorse hemma på soffan i ett helt tomt hus funderade jag över vad fan man gör när man inte har någon att prata med, kramas med, skratta med eller dryga med. Faaan så jag saknar att ha de pratglada grabbarna, vi umgicks med i Turkiet, runtomkring mig och för att inte snacka om alla sjukt härliga människor jag träffade i Åre. Det är inte förrän idag som jag insett att jag nog trots allt är en ganska social människa, vill bara träffa nya människor, uppleva nya saker och leva livet. Let's go! 

 

 

 

 

Det verkar som att det ska vara självklart att alla har en "typ", att det ska finnas ett speciellt utseende man attraheras av. Jag känner mest: Hur fan kan man välja? Jag älskar brunt hår, blont hår, svart hår, rött hår. Jag älskar bruna ögon, blå ögon, gröna ögon, grå ögon. Jag älskar skäggigt, jag älskar oskäggigt, jag älskar långt, jag älskar kort, jag älskar tränat och jag älskar mjukt. Förstår ni vad jag menar? Det är rätt kombinationer på rätt personer som skapar en attraktion. Ett leende, ett speciellt tix, ett ärr, en röst eller en dialekt kan få mina knän att mjukna och mina mungipor att sitta uppe vid öronen. Jag säger inte att utseende inte spelar roll, för de gör det. Jag säger bara att jag inte kan svara på frågan: "Vilken är din "typ"", för jag har ingen typ. Mitt enda tydliga krav är att personen gör mig glad, får mig att skratta och har fler positiva sidor än negativa (och det har ju egentligen ingenting att göra med ett utseende). 

 

 
Överdriver inte när jag säger att jag nöter sönder den här sjukt talangfulla bruden. Hennes röst, låten, allt...önskar jag hade det hon har. Efter att jag hört den en gång kunde jag inte sluta lyssna, har tuppskinn, SÅ JÄVLA GRYM! 

 Förkylningarna kretsar omkring överallt. Istort sett allaaaa på jobbet är sjuka.  Det betyder att jag som vikarie får jobba både dag som natt. Meeen dumt att klaga när man får tjäna lite pengar, kan ju behövas efter semestern med bästis! För då ska jag fan inte snåla. 2,5 timme rast hinnar jag åtminstone med emellan passen, välbehövligt! Nu ska jag fortsätta kolla lite Idol innan det blir middag och en ännu en resa längs 292:an till Örbyhus. 

Världens goaste, världens omtänksammaste och världens absolut utan tvekan bästa pappa.