Har alltså spenderat några timmar på gymmet, jag minns inte ens sist jag satte min fot där. Svettades som en gris och jag hade nästan glömt känslan av att ta ut sig såhär. Känner att i augusti finns inga ursäkter. Får träna till sista augusti, har tågkort till sista Augusti och åker och ska visa mig i bikini en vecka i början på september. Nu är det bara att köra, hårt som bara den! 

Det känns hemskt men samtidigt riktigt skönt att säga: Jag är glad över att detta är över. Jag känner mig som en dålig människa samtidigt som jag ser hur jag själv lyser upp, jag ser mig själv skina på ett sätt som jag inte gjort på bra många månader. Det är som att jag sträckt på ryggen och blivit minst 5cm längre, som om mitt leende sitter uppe vid öronen och som att mitt skratt aldrig varit så sprudlande och direkt taget från hjärtat. Jag känner mig en aning ensam samtidigt som jag känner mig allt mer omgiven av kärlekens makter. Känner hur jag uppskattar livet och börjar se på framtiden som något spännande och utmanande. Jag ser världen med ett par helt nya ögon. Det känns inte längre som grådaskiga och meningslösa utan snarare lysande gröna och fulla av liv. Jag har insett att det inte är ett förhållande som kommer göra mig lycklig, utan det är att träffa nya människor, lära känna nya personligheter och upptäcka det fina i att vara "ensam". Är så glad över att jag spontanbokat en resa med en av denna planetens underbaraste personer, jag är så jävla imponerad över att en annan vän är på väg mot sina livs drömmar och jag är så otroligt jävla lycklig över att min fina bror hittat någon som ger honom den kärlek han alltid givit andra. Förstår ni? Det är på grund av dessa människor som jag tagit mig igenom det här, det är på grund av dem som jag är så stark som person idag. Jag vill bara att alla ska förstå hur mycket nattliga konversationer om livets snedsteg, spontana lunchdejter och utekvällar med störda grejer att prata om dagen efter, betyder för mig. Ni som är en del av detta, ni som vet att ni är med och gör mig såhär lycklig, ta åt er! Jag vill aldrig mer hamna i en sits där jag slutar bry mig, jag vill vara medveten och jag vill jobba mig uppåt. 

 

Detta är för tillfället det enda jag förmår mig till att göra. Helt jävla sopslut, gillar verkligen inte att jobba helg, men påt igen imorgon bara! Nästa helg är jag dock ledig och som jag längtar då. Om men endå vore ekonomiskt oberoende, kanske skulle köpa sig en lott?! Jaja drömma kan man väl få göra, nu tänker jag återgå till modeblaskan och leta prylar att kasta iväg lönen på. 

Dagarna känns så mycket längre när man inte sitter av halva tiden av dygnet i en soffa framför serier eller något annat skit. Idag efter jobbet gjorde jag först en god gärning innan jag åkte hem, käkade lunch och blev meddragen  på en tripp till Dalarna med mamma, pappa, farfar och farmor. Fikade gott, besökte några släktingar som vilar på Hedemoras kyrkogård och insåg att livet nog är rätt okej. Det kändes fint att lägga lite blommor på deras gravar och sakna Majas hemmagjorda jordgubbskräm och gumman själv förstås. Fan vad mitt jobb fått mig att uppskatta de äldre, inse att världens bästa farmor och världens bästa farfar inte kommer att leva i all oändlighet. Vill hitta en kille som min farfar så jag har en annan gubbe att älska när farfar gått bort. Fast jag vill inte ens tänka tanken på att de ska försvinna, vill inte tänka på döden. Önskar man kunde konservera människor man älskar och sedan dö samtidigt som de så man slipper sakna. Dags att sluta grubbla och börja sova...jobb imorgon. 

Långt därinne har det väl alltid funnits en längtan om att få vara just den där flickan som träffar någon, han som bara har ögonen för dig, som avgudar dig och är redo att dela ett helt liv tillsammans med dig. Jag har alltid velat tro att det finns någon därute som är menad att ta mitt hjärta, hålla hårt i min hand och aldrig någonsin släppa taget. Någon som Jack i Titanic, en egen Romeo eller en Channing Tatum i Dear John. Vem vill inte tro att prins charming finns därute, vem önskar inte få leva lycklig i alla sina dagar? Det sorgliga är...efter att ha misslyckats aldeless för många gånger blir jag bara mer och mer avtrubbad, jag tappar en gnutta hopp och på någotvis så slutar jag liksom att tro. Tur att jag vet att jag klarar mig bra själv, tur att jag är övertygad om att jag kan vara lycklig utan en Jack. Det är dessutom en jävla tur att jag har människor i mitt liv som aldrig kommer lämna mig, som alltid kommer att finnas vid min sida, er avgudar jag och älskar av hela mitt hjärta. 

Det finns en gräns, det gör det alltid. 
Det finns en punkt då man inser att det får vara nog.
Alla andra har redan insett, det har jag också.
Fick det rätt upp i ansiktet av någon som var den sista
jag trodde skulle säga något. 
Nu finns det bara en sak att göra. 

Kolla på mig då, se mig förfan.
Jag skulle kunna skrika i evighet, du skulle endå inte höra.
Det är de största problemet, det spelar ingen roll vad jag säger. 
Nu går jag, springer jag, kutar jag härifrån. 
Då ser du mig kanske, eller kanske inte.
Det spelar ingen roll.