Det känns hemskt men samtidigt riktigt skönt att säga: Jag är glad över att detta är över. Jag känner mig som en dålig människa samtidigt som jag ser hur jag själv lyser upp, jag ser mig själv skina på ett sätt som jag inte gjort på bra många månader. Det är som att jag sträckt på ryggen och blivit minst 5cm längre, som om mitt leende sitter uppe vid öronen och som att mitt skratt aldrig varit så sprudlande och direkt taget från hjärtat. Jag känner mig en aning ensam samtidigt som jag känner mig allt mer omgiven av kärlekens makter. Känner hur jag uppskattar livet och börjar se på framtiden som något spännande och utmanande. Jag ser världen med ett par helt nya ögon. Det känns inte längre som grådaskiga och meningslösa utan snarare lysande gröna och fulla av liv. Jag har insett att det inte är ett förhållande som kommer göra mig lycklig, utan det är att träffa nya människor, lära känna nya personligheter och upptäcka det fina i att vara "ensam". Är så glad över att jag spontanbokat en resa med en av denna planetens underbaraste personer, jag är så jävla imponerad över att en annan vän är på väg mot sina livs drömmar och jag är så otroligt jävla lycklig över att min fina bror hittat någon som ger honom den kärlek han alltid givit andra. Förstår ni? Det är på grund av dessa människor som jag tagit mig igenom det här, det är på grund av dem som jag är så stark som person idag. Jag vill bara att alla ska förstå hur mycket nattliga konversationer om livets snedsteg, spontana lunchdejter och utekvällar med störda grejer att prata om dagen efter, betyder för mig. Ni som är en del av detta, ni som vet att ni är med och gör mig såhär lycklig, ta åt er! Jag vill aldrig mer hamna i en sits där jag slutar bry mig, jag vill vara medveten och jag vill jobba mig uppåt.