Kärleken, den där jävla kärleken. Varför har alla panik? Varför måste alla hetsa om att hitta "den rätta"? Visst det kanske är jag som är less efter för många långa förhållande under mina tonår, men jag tror inte på att skynda kärleken. Kärleken kommer när vi minst anar det, när vi kanske minst av allt vill ha den, eller precis i rätt tidpunkt. Det finns inga regler, inga gränser och inga fasta tider. Kärleken har sitt eget liv. Lär er att sluta leta och börja leva, då ska ni se att det löser sig till slut. Då ska ni se att mister right snart intar era hjärtan. Låt kärleken vara något fint, vackert och lugnande istället för något stressfullt och ångestladdat. Jag kan inte veta om jag någonsin kommer hitta honom med stort H, men jag väljer att tro på det som den hopplösa romantiker jag är. Någonstans finns han säkert, precis som hon eller han finns där ute för er. Gosa, mys, kramas, pussas, ge varandra ömhet, skit i om det är den rätta, trivs du i stunden så njut av det. Tar det tid, låt det ta tid.

Puss & Kram