Sitter i min rosa plyschdress framför datorn...har gjort det sedan klockan 11 ungefär. Skrivit CV, personliga brev osv. Dags att ta tag i livet, söka lite jobb och fundera vad fan det ska bli av en liten tös som mig till hösten, vintern, våren och ja resten av livet. En sak är säker, inte fasen är det lätt att skriva om sig själv. Varför har vi människor, (eller kanske snarare svenskar) så svårt med att skryta om våra goda egenskaper? Ta mig till exempel, jag vet att jag inte är oduglig, att jag kan lite av varje och att jag faktiskt inte har allt för svårt för att prata med främmande människor. Ändå skrämmer det mig en aning att behöva skriva upp detta, ännu mer obekväm känner man väl sig om man får frågan muntligt. Vad är din bästa egenskap? "Eeeehm jo, oj vad svårt detta är. Jag är väl snäll antar jag. Omtänksam, ja det är jag också. Är bra på att komma i tid, eeeh och jag är väl typ ganska bra på att vara noggrann." Varför svarar vi så? Varför måste vi ALLTID säga så mesiga och intetsägande grejer eller be om ursäkt för att vi nämnt en positiv egenskap hos oss själva? Det är så fruktanvärt tråkigt när jag tänker efter. Vi borde skaffa mer stake, erkänna att vi är bra och ta livet med storm för fan. Jo, ja det växer med mig och ja jag har blivit bättre på att erkänna mina goda sidor. Men jag känner mig fortförande inte helt bekväm med att skryta om saker jag tycker jag är bra på. För tänk om andra känner motsatsen, de kanske tycker jag är världens elakaste och mest osociala människa på denna jord... Sen tänker jag "Skit i vad andra tycker, det spelar ingen roll". Lättare sagt än gjort? Svar ja! Skriva personliga brev är i alla fall en bra början till att lära sig att inte ta upp negativa egenskaper om sig själv. Och en början är alltid en början. Dags att starta ett nytt kapitel, hell yeah!