Det är så svårt när tiden knappt existerar, när tiden bara går.
Jag vill inte släppa taget, men det känns svårt att hålla kvar i något som sipprar igenom mina fingrar.
De sägs att man ska ha tålamod, men jag har insett att mitt har börjat ta slut. 
Vad mer kan vi göra än att försöka? säger du. 
Vad gör vi för att försöka? säger jag. 
Jag ser så många möjligheter i mitt liv, jag har så många val att göra. 
Ska jag räkna med dig? 
Vem är det som har bestämt att jag måste känna så jävla mycket jämt?
Ibland, dagar som idag, önskar jag att jag var kall som den isande höstvinden mot kinden. 
Förstå mig, rädda mig, se mig, älska mig. 
Det är allt.