För bara ett år sedan hade jag gett upp vid minsta lilla tecken på smärta, eller stannat halvvägs för att jag börjat känna en lite för ansträngande känsla. Har alltid intalar mig själv att det är där kroppen brister, idag vet jag att i stort sätt allt av de där sitter i huvudet. Det handlar om att lära sig hantera och älska smärtan, förstå att det är när det gör ont som det gör nytta. Detta gäller inte bara träningen utan alla utmaningar i livet. Jag är för tillfället så orädd att jag inte känner igen mig själv. Håller jag på att bli en självgod idiot eller har jag bara byggt upp en självkänsla och ett självförtroende som fått mig att förstå att jag fan är ganska bra ändå? Antar att det gäller att ta vara på känslan. Det är när livet är på toppen av bergochdalbanan som man bara sitter och väntar på att vagnen ska rulla över kanten. 

De verkar inte förstå att jag inte bryr mig om VAD de gör, utan om varför i helvete de ljuger om saken. Det är lögnen jag tycker illa om inte själva agerandet. Jag anser att alla är fria att göra precis som de vill så länge det inte finns ett gemensamt löfte om annat, men man sitter inte och kastar lögner rakt i ansiktet på mig, det tål jag inte. Förstå att sanningen inte sårar mig, den kan jag ta. Däremot är en lögn bland det vidrigaste jag vet.

Ville bara säga det, hörs.

Såg en pojke med solblekt hår, barfota-fötter och sommarbruna ben springa förbi mig på gatan. Han såg så oerhört lycklig ut, han strålade! Där och då önskade jag att jag var i hans ålder, kunde springa efter honom, sparka lite boll, cykla runt och skaffa knän fulla med skrapsår. Livet var så lätt, livet var fullt med möjligheter, inte av framtidsfrågor. Vill inte tänka på framtiden mer, vill leva i nuet, tänka på idag och möjligvis på imorgon. Vill inte sakna och vill inte längta, vill bara vara. Lär mig hur man gör någon, snälla!  

Det känns hemskt men samtidigt riktigt skönt att säga: Jag är glad över att detta är över. Jag känner mig som en dålig människa samtidigt som jag ser hur jag själv lyser upp, jag ser mig själv skina på ett sätt som jag inte gjort på bra många månader. Det är som att jag sträckt på ryggen och blivit minst 5cm längre, som om mitt leende sitter uppe vid öronen och som att mitt skratt aldrig varit så sprudlande och direkt taget från hjärtat. Jag känner mig en aning ensam samtidigt som jag känner mig allt mer omgiven av kärlekens makter. Känner hur jag uppskattar livet och börjar se på framtiden som något spännande och utmanande. Jag ser världen med ett par helt nya ögon. Det känns inte längre som grådaskiga och meningslösa utan snarare lysande gröna och fulla av liv. Jag har insett att det inte är ett förhållande som kommer göra mig lycklig, utan det är att träffa nya människor, lära känna nya personligheter och upptäcka det fina i att vara "ensam". Är så glad över att jag spontanbokat en resa med en av denna planetens underbaraste personer, jag är så jävla imponerad över att en annan vän är på väg mot sina livs drömmar och jag är så otroligt jävla lycklig över att min fina bror hittat någon som ger honom den kärlek han alltid givit andra. Förstår ni? Det är på grund av dessa människor som jag tagit mig igenom det här, det är på grund av dem som jag är så stark som person idag. Jag vill bara att alla ska förstå hur mycket nattliga konversationer om livets snedsteg, spontana lunchdejter och utekvällar med störda grejer att prata om dagen efter, betyder för mig. Ni som är en del av detta, ni som vet att ni är med och gör mig såhär lycklig, ta åt er! Jag vill aldrig mer hamna i en sits där jag slutar bry mig, jag vill vara medveten och jag vill jobba mig uppåt. 

 

Långt därinne har det väl alltid funnits en längtan om att få vara just den där flickan som träffar någon, han som bara har ögonen för dig, som avgudar dig och är redo att dela ett helt liv tillsammans med dig. Jag har alltid velat tro att det finns någon därute som är menad att ta mitt hjärta, hålla hårt i min hand och aldrig någonsin släppa taget. Någon som Jack i Titanic, en egen Romeo eller en Channing Tatum i Dear John. Vem vill inte tro att prins charming finns därute, vem önskar inte få leva lycklig i alla sina dagar? Det sorgliga är...efter att ha misslyckats aldeless för många gånger blir jag bara mer och mer avtrubbad, jag tappar en gnutta hopp och på någotvis så slutar jag liksom att tro. Tur att jag vet att jag klarar mig bra själv, tur att jag är övertygad om att jag kan vara lycklig utan en Jack. Det är dessutom en jävla tur att jag har människor i mitt liv som aldrig kommer lämna mig, som alltid kommer att finnas vid min sida, er avgudar jag och älskar av hela mitt hjärta. 

Det finns en gräns, det gör det alltid. 
Det finns en punkt då man inser att det får vara nog.
Alla andra har redan insett, det har jag också.
Fick det rätt upp i ansiktet av någon som var den sista
jag trodde skulle säga något. 
Nu finns det bara en sak att göra. 

Kolla på mig då, se mig förfan.
Jag skulle kunna skrika i evighet, du skulle endå inte höra.
Det är de största problemet, det spelar ingen roll vad jag säger. 
Nu går jag, springer jag, kutar jag härifrån. 
Då ser du mig kanske, eller kanske inte.
Det spelar ingen roll.

Den senaste veckan har varit tuff. Min hjärna har spökat med mina tankar och jag har levt som i ett vakum. Det värsta är att jag vet varför...jag vet också att det kommer göra ont! Jag har bara tur som haft saker att avlasta mitt huvud med, är så glad över alla Goa människor som finns i min närhet. Imorgon är det studenten och jag är mer laddad än någonsin, tro inte att kaoset i mitt liv någonsin skulle stoppa mig från att ha den bästa dagen i mitt Liv! Ska enbart tänka på mig själv, strunta i alla andra och ta vara på tiden. Fan så laddad jag är!!!!! 

Det är så svårt när tiden knappt existerar, när tiden bara går.
Jag vill inte släppa taget, men det känns svårt att hålla kvar i något som sipprar igenom mina fingrar.
De sägs att man ska ha tålamod, men jag har insett att mitt har börjat ta slut. 
Vad mer kan vi göra än att försöka? säger du. 
Vad gör vi för att försöka? säger jag. 
Jag ser så många möjligheter i mitt liv, jag har så många val att göra. 
Ska jag räkna med dig? 
Vem är det som har bestämt att jag måste känna så jävla mycket jämt?
Ibland, dagar som idag, önskar jag att jag var kall som den isande höstvinden mot kinden. 
Förstå mig, rädda mig, se mig, älska mig. 
Det är allt.

Livet liksom rullar på... Lite för snabbt för tillfället kan jag tycka. Om en vecka har jag resfeber, om en vecka ska mitt gymmasiearbete vara färdigställt, om en vecka ska ett flertal andra uppsatser vara inlämnade och om en vecka vill jag kunna känna mig fri. Det jobbiga med den här situationen: HUR FAN SKA DET GÅ TILL?? Skrattar nästan över min egen ångest, det är nu jag önskar att jag gjort allt det här i tid. Men gjorde man det? Nej inte den här gången heller. Känner mig som en bitterfitta men samtidigt är jag liksom nöjd. Finns ingen logik i mitt liv, inte det minsta. 

För varje dag det slipper skava, för varje dag jag slipper grubbla och för varje dag jag slipper känna känslan av att bli sågad för den jag är, så växer mitt hopp. Jag vill inte behöva tänka på konsekvensen av att vara mig själv, av att känna mig nöjd och att våga tro på den jag är. Det gör så ont i mig när jag tänker på hur elaka Människor är, hur lätt vi kan krossa en annan människas drömmar. Därför blir jag så oerhört glad när jag ser ärlighet, äkta leenden och träffar människor som visar med hela sin aura att de bryr sig om. Jag vill omfamna alla, jag vill bara krama hela världen tills vi förstår att vi måste ta hand om varandra. Att livet är för kort för att fylla det med hat.

 

Just nu finns det saker upp över öronen som ska vara klara inom de kommande veckorna, och för att inte tala om den kommande månaden. Jag borde känna mig så in i bomben stressad, och det kanske är det som är felet. Jag kanske är så jäkla stressad att min hjärna inte klarar av att tänka klart och därför typ stänger ner. Det spelar ingen roll hur mycket jag sitter och stirrar mig blind på datorskärmen, det blir liksom ingenting gjort. Finns ingen ork, ingen lust, ingen fighting spirit och saken är den att jag vet inte ens hur jag ska hantera mig själv längre. Sitter bara och drömmer om när allt detta är över, det är bara det att allt de här MÅSTE vara klart innan de kan gå över. Önskar att någon bara kunde ställa sig och skrika vett i skallen på mig, få mig att förstå att det är dags att lägga på ett kol för att inte sitta där och gråta sista veckan... Ändå sitter jag här och skriver, jag är ju inte riktigt klok. 

Ibland funderar jag över vad jag gjorde för bra i mitt förra liv för att förtjäna alla fantastiska människor som finns i mitt liv. Hur fan lyckades jag finna såna fina vänner som bryr sig om, tänker på en och alltid vill ens bästa? Visst det har tagit 19 år (exakt) att komma dit jag är idag, och det har väl varit en hel del trubbel på vägen, men det känns okej. Det känns okej just för att Jag vet på vilket sätt det idag hjälpt mig. Jag kan också fundera över vad det var som gjorde att just min mamma fick överleva den där äckliga sjukdomen cancer, medan andras föräldrar, syskon eller släktingar fått lämna jorden alldeles för tidigt? Visst fan är jag glad att min mamma fick överleva, helt jävla överlycklig om jag ska vara ärlig! Men jag förstår ändå inte hur slumpen kan vara så elak eller hur fan man kan tro på Gud när människor som i stort sett aldrig gjort något ont får dö helt utan anledning. Klart att man måste tro och hoppas, men om Gud skulle finnas va han då en elak jävel. Hamnar jag i helvetet för att jag säger detta så är det helt okej, då ses vi senare Hades! 

"Jag ser framför mig, oss två på ett obehandlat

trägolv i en vindsvåning långt därborta, i någon

stor och livlig stad. Runtomkring finns

flyttkartonger och de enda vi haft ork till att

packa upp är en filt som vi virat in oss i. Mitt på

golvet sitter vi, och framför oss står en nybakad

pizza i sin ädla pizzakartong, direkt från den

lokala pizzerian. Vinglasen är kvällen till ära

obefintliga, det dricks direkt ur flaskan. Ur

telefonhögtalarna spelas Coldplay & Håkan

blandat med Svensk hiphop, allt för att vi båda

ska känna oss nöjda. Jag njuter, och jag ser att

du också gör det. Tillsammans med ljudet av

sirener och människoprat nerifrån gatan blir

sekunder till minuter och minuter till timmar, men

det gör inget. Halvt berusade somnar vi där på

det obehandlade trägolvet, i vår nya vindsvåning,

i den stora och livliga staden långt därborta.

Tillsammans sommar vi med ett leende på

läpparna och känslan av att det här nog är den

bästa tiden i våra liv."

 

Jag är bara så otroligt jäkla lycklig idag. Att jag inte har ett liv som på en amerikansk feel-good film gör mig ingenting. Idag har jag fått träffa så många av de människor som jag har ligger närmast mitt hjärta och alla har verkat lika lyckliga som jag. Det är nästan det som har varit de bästa av allt! Mina två bästisar i skolan hade fixat med present och chokladdoppade jordgubbar. Hur mycket kärlek är inte de? jag fick vakna brevid min fina pojkvän och jag har hunnit med att fira hans goa mamma på födelsedagen. Jag har både fått och skickat några kärleksfulla hälsningar till gamla men ack så värdefulla vänner och nu sitter jag på tåget hem till mina älskade föräldrar! Att Filip jobbar ikväll gör mig inte speciellt mycket, för själva grejen med alla hjärtans dag har jag aldrig firat på det sättet. Jag är bara så tacksam för att alla ni (ni vet vilka ni är) finns i mitt liv och att ni är sådana underbara filurer! Sluta aldrig, aldrig någonsin att älska, för då är vi chanslösa. Utan kärlek är världen både grå och trist.