Jag som senast förra veckan sa att jag önskar jag visste vad jag ville med mitt liv. Idag har jag kommit en bit på väg och det känns på något vis så underbart inspirerande! Jag har valt att våga tro på mig själv och lyssna på vad det är jag verkligen vill komma med mitt liv. Jag vet inte, men jag tror att det var en speciell väns inspirerande ord och en annan människas initiativ att göra något extrem, galet och oväntat som fick mig att fundera och förstå att jag också kan bara jag vill. Precis som alla andra tänker jag att jag inte är tillräckligt begåvad eller inteligent för att få ett ordentligt jobb, klara av kurser på universitetet eller uppleva saker helt oberoende av någon annan. Idag kom uppenbarelsen till mig att jag bara på det senaste året gjort saker som jag trott varit omöjligt eller som jag helt enkelt trott att jag aldrig i hela mitt långa liv skulle klara av. I somras hade jag mitt första sommarjobb någonsin och det var med något som alltid varit en av mina största mardrömmar eller snarare en av mina största rädslor, jag jobbade inom äldrevården. Idag är jag så oerhört glad över att jag tog chansen för de har gett mig så obeskrivligt mycket. Bland annat så ser jag på de felsta människor på ett helt annat sätt, jag har valt att till största del sluta döma. Jag var så fruktansvärt nervös inför första jobbdagen när jag skulle besöka gammla människors hem och hjälpa dem med deras vardagssysslor och jag skulle klara av detta HELT SJÄLV! Min ångest inför första jobbdagen satt så fruktansvärt långt in i mig, vet inte om jag någonsin varit så rädd för att misslyckas med något. Det visade sig dock att alla dessa gamlingar var så oerhört trevliga och tacksamma över att jag var där, vissa sa till och med att de saknat mig när jag inte varit där på några dagar och sa att: Du kommer väl fortsätta arbeta med det här! Jag ändrade helt åsikt på vad detta var för slags arbete, jag kan till och med säga att jag trivdes. 

 

Att jag haft sommarjobb och dessutom en tidigare anställning under året gjorde att jag 2013 tjänade mina första ordentliga löner som i sig resulterade att jag hade råd att åka på en helt otrolig resa som jag betalt helt på egen hand, det kändes på något vis extremt stort. Jag resde alltså över halva jordklotet utan föräldrar till LA dock tillsammans med min andra hälft men det räknas inte. Jag flög dessutom 14h helt själv på hemvägen med mellanlandning i New York där jag skulle byta flyg och på egen hand ta reda på hur jag skulle ta mig dit. Man är ju så van att mamma och pappa löser sånt, det brukar bara vara att hänga med. Men på grund av detta har jag förstått att jag kommer klara av livet. Det kommer kanske bli något av mig också, för helt värdelös är jag inte!